Är bevisligen

Är statsvetarstudent.
Bevisligen inte gjord för att arbeta åtta timmar i sträck.
Är konstant hungrig.
Bevisligen inte gjord för att bara äta tre mål om dagen. 
Är irriterad.
Bevisligen inte gjord för att bo i kollektiv.
Är lätt illamående.
Bevisligen inkapabel att hantera godismängder.
Är trött.
Bevisligen inte i stånd att laga lunchlådor.
Är student.
Bevisligen inte rik nog att äta lunch ute.
Är ömmande.
Bevisligen inte gjord för att gå i skor.
Är oduschad.
Bevisligen okunnig om de sociala koderna i ett kollektiv.
Är anklagad för att prata skånska.
Bevisligen i umgängen som inte förstår min väldigt tydliga rikssvenska.

Because you're there for me too

En del skriver årskrönikor och en del skriver verksamhetsberättelser. De senare behöver inte vara avhängiga absoluta kalenderår och fokuserar dessutom snarare på verksamhet än året i sig. På händelser istället för dagar.

Efter en månad i Stockholm och en vecka som avgången ordförande för den gladaste och mest välkomnande föreningen vill jag göra min egen återberättelse där jag lyfter, inte allt, inte inget, utan en del, min del, på mitt sätt, ur mitt perspektiv.

Innan verksamhetsårets start skulle det valberedas och valberedningen gjorde ett så pass bra arbete att dess sammankallande inte kunde ställa upp till omval för samma position. Valberedningens sammankallande fick dock en ny position. Som pojkvän. Den före detta valberedningen har under sin tid på sin nya förtroendeplats (mandat på obestämd tid) gjort ett alldeles för bra arbete, vilket bland annat har kommit att bidra till en, för kollektivtrafiken, ökad intäkt.

Verksamhetsåret drog igång och jag hade inte bara avsatt en valberedningsordförande för att bli ihop med densamma, utan dessutom fått den fina titeln ordförande, vars innebörd är flerfaldigt mycket finare än titeln i sig. 

Med en styrelse vars medlemmar gick från att vara ledamöter till att vara bland de bästa av vänner och med möten som gick från att vara något enbart tekniskt och pappersstyrt till att vara fyllda av humor och god stämning, har rollen som ordförande varit oförskämt lätt.

Med en blandad kompott aktiviteter har vi såväl druckit öl med ministrar, som sjungit absolut fulast på sittningar, som haft lunchseminarier, som haft kampanjer och med dessa kunnat bredda vår förening till att bjuda in många olika människor där idén om frihet har varit det som gjort grunden, men där en inkluderande vänskap har bidragit till att människor har vuxit.

Samtidigt som jag fick glädjen att vara med om att föra en förening framåt, fick jag fördjupa mig ännu mer i statsvetenskap som på A-nivå var sjukt tråkigt, på B-nivå intressant och på kandidatnivå blomstrande. Måhända att jag såväl svurit som ångestfyllt beklagat mig över uppsatser och tentor, men jag har kunnat plugga något som är riktigt kul och gjort det med ett bra resultat. 

Och jag har fått göra allt det här i Lund, kanske Sveriges mysigaste stad. Det första stället jag kan se som ett alternativ till mitt hemma. Mitt hemma är min mamma, min familj. Mitt Lund är min stad. Det är något speciellt i att det är livsfarligt att köra bil, att det är busschaufförer som äger vägarna, cyklister som ockuperar dem och bilister som trängs på dem. Det är något speciellt i att alla längtar efter och tror på framtiden. Det är något speciellt i att ingen riktig skåning förstår hur snö fungerar. Det är något speciellt i att man i Lund inte firar sådant där uppländskt som valborg, utan istället har siste april. Det är något speciellt i att alla pratar olika dialekter (förutom på EC där alla pratar stockholmska). Det är något speciellt i hur våren finns i de blommande magnoliorna utanför universitetshuset. Det är något speciellt i att man festar på nation och tycker att öl för mer än 40 kronor är orimligt. Det är något speciellt i hur Universitetsbiblioteket alltid för tankarna till Harry Potters Hogwarts. Det är något speciellt. Det är något speciellt med Lund.

Och på detta blev jag erbjuden att göra praktik på Utrikesdepartementets enhet för internationell handel, och således få högskolepoäng för att lära mig mer om och jobba för frihandel. Fortfarande orimligt coolt. Men det är ju inte konstigt att jag saknar allt jag blivit bortskämd med i Skåne och hemma.

It's like you're always stuck in second gear
And when it hasn't been your day, your week, your month,
or even your year,

I'll be there for you
When the rain starts to pour
I'll be there for you
Like I've been there before
I'll be there for you
'Cuz you're there for me too.

Uppföljning

Jag hade lite för höga förväntningar. Det visste jag egentligen redan innan jag började. Det visste jag egentligen innan jag sökte platsen. 

Men jag ville, om inte helt, så åtminstone lite, få känna att jag förbättrade världen och fick högskolepoäng för det på praktiken. Världsförbättrare skulle vara min informella titel jämte praktikant.

Och det var inte i avseendet obetald arbetskraft jag ville vara förbättrare och spara in på skattebetalarnas pengar (men varsågoda för övrigt). Riktigt hur, tänkte jag aldrig, men frihandel är ju spontant ett stabilt steg mot demokrati och välmående. Det tänkte jag var bra.

Mina arbetsuppgifter i mitt förbättra-världen-ämbete?

Copy-paste. 

Jag kopierar in vad andra redan har skrivit i ett nytt dokument med ny rubrik och ny mall för ett nytt syfte. 

Jag behöver inte formulera om, jag behöver inte referera. Jag Ctrl+C:ar och Ctrl+V:ar. 30 hp klipp och klistra.

Det bästa jag gör för världen är handlar omåttliga mängder godis och därmed säkrar löner åt människor. Det är ju bra. 

Jag har några veckor kvar på mig att avskaffa CAP åtminstone. Borde gå.

Mitt uttryckta förakt

Förra veckan var jag på utbildning där en diplomat berättade hur hon alltid ägnade sitt första halvår i ett nytt land åt att hata (sic!) landet.

Säger en utbildad diplomat hat och land i samma mening kan jag med gott samvete ägna ett blogginlägg åt att uttrycka ett, möjligen tillfälligt men ändock existerande, stockholmsförakt.

Jag hatar Stockholms central, platsen Gud glömde. Platsen där alla människor förvandlas till obetydliga beståndsdelar i ett obehagligt lämmeltåg man strategiskt måste planera sin utfart från flera 100 meter i förtid. 

Jag hatar Stockholms obefintliga snöröjning. Jag kan köpa att man inte plogar trottoarer i förorterna på morgonen. Jag kan köpa att man inte plogar trottoarer i innerstan på morgonen. Jag kan köpa att man inte plogar trottoarerna i förorterna på eftermiddagen. Men det här med att man inte plogar de mest centrala promenadstråken ens vid Rosenbad - va'ä're?! Påstod de inte att det här var en huvudstad?

Jag hatar Stockholmspriser. Det är en sallad i en plastburk. Sallad. Plastburk. Det är inte någon silversked till, det är inte någon gömd oxfilé i salladen, det är inga diamanter däri. Hur - hur - kan det kosta så mycket?

Jag hatar bussar. Jag säger "hej" när jag går på - jag ber dig inte busschauffören sälja sin själ till mig, jag hälsar på honom. Varför vill jag be om ursäkt efteråt?

Jag hatar stockholmska. Du låter som det jobbiga barnet som sitter i sandlådan men varken gillar sand eller lek.

Jag hatar mentaliteten. Du bor i en håla utanför Stockholm - det är inte att bo i en storstad. Du bor i mer håla än vad jag kommer från. Det är inte imponerande.

Jag hatar påståenden att de smarta skulle bo här. Nej, de smarta veckopendlar eventuellt hit. Bor. På. Annan. Ort. Det. Finns. Andra. Ställen. Utanför. Ert. Län. Tro. Mig.

Jag hatar inte era träd - jag bryr mig inte om dem! Jag vill inte ha nationell rapportering om dem!

Jag hatar era trummor. Om ni nu ska demonstrera emot kapitalismen, köp inte era masker på BR Leksaker - det är kapitalistiskt. D'oh!

Jag hatar riktnumret. Sedan när är det trevligt att definiera någon efter inledningar på telefonnummer? Har ni hört mig kalla mig 0321:are någon gång? Eller 046:are? Nej, det är för att det är fjantigt.

Jag hatar att jag varje morgon nynnar på Håkan Hellström - bara för att jag känner mig göteborgskt lurig då. Jag hatar att jag varje gång jag blir sur tänker att ha, låt de bara gå på, vi klarar oss nog ändå, jajajaja, låt de bara gå på, vi klarar oss nog ändå. Skitstad som får mig att bli mer göteborgare och skåning än vad jag är och någonsin kommer bli.

Mest av allt hatar jag att jag ändå gillar det.

Det borde gå

Skärper till mig. Slår mig själv över kinden och bestämmer mig för att sluta bete mig som det bortskämda barnet som lägger sig på Icas golv och skriker för att hon inte fått godis idag. Igen.

Jag har det himla bra. Faktiskt. Mitt liv är fullt av socker och jag är bortskämd på sockerkickar. Det innebär ju inte att livet är dåligt när jag inte ätit en chokladbit den senaste timmen.

Nu ska jag göra Stockholm i några veckor. Jag ska leva. Jag ska prova livet. Jag ska njuta. Jag saknar och längtar, men gör det med en lycklig inställning. Det borde ju gå.